Monseñor Romero (introducción al programa de radio):

En los últimos decenios El Salvador ha estado encabezando la lista de países más violentos del mundo. No tengo palabras para expresar el dolor que eso nos causa a los salvadoreños que, en el interior y en el exterior, solamente queremos vivir y dejar vivir. Si bien ahora se habla de las maras, esos jóvenes tatuados que desprecian tanto la vida propia como la ajena, no hay que olvidar que antes fueron los cuerpos represivos del gobierno y los escuadrones de la muerte los encargados de mantener al país en los primeros lugares de esa trágica lista. El Salvador entró a la modernidad en 1932 con una masacre de 30,000 indígenas, y a ese genocidio le siguió una criminal dictadura militar de 50 años.

En 1980, cuando muchos civiles ya no aguantaban la situación y habían tomado las armas para luchar contra la dictadura, la violencia política alcanzó el cénit: el 24 de marzo matan al Arzobispo de San Salvador, Monseñor Oscar Arnulfo Romero. El querido sacerdote, que se había atrevido a desafiar públicamente a la oligarquía y a los militares, se convirtió de inmediato en un símbolo, pues representaba a miles de personas que habían sido asesinadas en el país. Asimismo, su muerte dejaba en claro hasta dónde podían llegar los poderosos. Si mataban al Arzobispo, en un país predominantemente católico, ¿a quién no matarían? En el siguiente programa de radio, producido por mí y Malin Nicander, puedes escuchar la historia de Monseñor Romero, a quien recordaremos hoy, mañana y siempre.

Por: Oscar García

EL KABEZANEGRA ÄR STOLT ÖVER ATT FÅ PRESENTERA
MÅNADENS SUPERSUDACA…
SISSELA NORDLING BLANCO!

• Talesperson för: F! – Feministisk Initiativ,
• Redaktör för: Makthandboken – för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet.
• Grundare av: den antirasistiska och queerfeministiska festivalen Uppsala Pride
• Politiker, arbetare, student och kamrat.


Av: Inta Achira

El kabezanegra här fått äran att få ställa några frågor till Sissela som är en fett värdig SUPERSUDACA. Vi är lite nervösa men Sissela svarar lugnt, klokt och inspirerande.

Vad är det som driver dig idag?

Jag vill utmana svensk politik. Utmana hela bilden av att Sverige är så jämställt och att det inte finns mer kvar att göra på den punkten. Att tänka i alternativa banor över hur samhället ska se ut och tänka bortom det som råder idag.

Du är feminist, vad tycker du det finns för problem i Sverige idag?

Den ojämställdhet som blir tydlig tack vare statistiken. Att kvinnor i arbete värderas sämre, att kvinnor har mer arbete i hemmet och att det fortfarande finns skillnader lagmässigt. Att exempelvis ”kvinnofridslagen” inte gäller de kvinnor som inte har uppehållstillstånd, vilket innebär att de inte får rätt till skydd från våld och de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Jag tycker det är helt fel att lagen vilar på dessa nationalistiska och rasistiska idéer.

Du är också antirasist, på vilket sätt är rasism ett problem?

Ett problem är att man ofta inte ser det som ett problem. Men det är ett problem eftersom det genomsyrar samhället och är strukturellt. Det handlar inte bara om högerextrema grupper eller partier. Vi har idag en migrationsminister som applåderas av Jimmy Åkesson. Det är ett stort problem. Ett annat problem är rasismen på arbetsmarknaden. Det finns forskning som visar att det är hälften så stor chans att få ett arbete, trots likadana meriter, för någon som har ett arabiskt klingande namn. Det är inte ok att en sådan här sak ska vara upp till en arbetsgivare, problemet finns och det måste åtgärdas politiskt.

Har du själv råkat ut för rasism?

Ja, fast det kan vara svårt att sätta fingret på rasism eftersom allt inte handlar om ifall man blir skriken ”jävla svartskalle!” på gatan eller inte, det handlar om erfarenheter som jag och min familj, min mamma, min storasyster och mina vänner har upplevt i vardagen som gett mig medvetenheten om rasism. Därför tror jag att det är viktigt att dela med sig av de här händelserna för att inte godkänna det som sker. Det är ett problem om vardagsrasism blir något naturligt, om man bara reagerar när det händer mer extrema saker.

När började du engagera dig i dessa frågor?

I högstadiet började jag bry mig om dessa frågor och jag var inte organiserad men ingången till FI skedde genom att jag var med och arrangerade en antirasistisk dag i Uppsala. Då kontaktade jag flera organisationer för att bjuda in de att delta och FI var de som jobbade och engagerade sig mest. Vilket signalerade för mig att FI har en stark vision och vilja att jobba med både feministiska, antirasistiska och globala rättvisefrågor. Jag tycker det är viktigt att kämpa mot ojämlikheter av alla olika slag.

El Kabezanegra är intresserad av att skapa debatt och du är enligt oss en mästare på detta– hur jobbar du för att skapa opinion?

Jag tänker på att använda olika kanaler och vända mig till olika grupper. Det är viktigt att skapa debattartiklar, men det är inte allt. Vilka är det som läser? Ofta når man bara de som redan är intresserade. Alltså tycker jag det är viktigt med folkbildning. Studiecirklar och föreläsningar är ett sätt. Att själv söka de grupper man vill nå och inte bara övertyga de redan övertygade. En gång hade jag en studiecirkel om feminism i Flempan och även fast det var annonserat vad det skulle handla om så kom det några som inte visste vad det skulle handla om och var peppade i alla fall. Det blev jättebra och intressant.

Att prata mycket om feminism och antirasism är bra och man kan ha olika ingångar till det. Man kan till exempel utgå från skönlitteratur och analysera den. Eller utgå från egna och andras erfarenheter och dra kopplingar för att utifrån det skapa samtal och diskussion.

Förutom samtalen som jag blir inbjuden till som representant för Fi så har jag den senaste tiden varit ute och pratat rätt mycket kring just antirasistisk feminism och hur man kan jobba med det inom organisationer. Jag är nämligen med i en feministisk antirasistisk tankesmedja som heter Interfem också, och vi har nyligen släppt en andra upplaga av en handbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet. Man kan säga att det är en inspirationsbok för kabezas negras som vill jobba med dessa frågor men har svårt att få gehör och boken ger konkreta tips på vad man kan göra för att få igenom sina perspektiv men också hur man kan arbeta med det som organisation, så det har varit många ideella organisationer som varit intresserade av att höra oss.

Vill du hälsa KABEZANEGRAS läsare något?

Hallå alla Kabezanegras - mobilisera er för förändring! Vi är många, vi kan göra skillnad.

Kabezanegra säger till alla läsare: Kolla in Makthandboken! Den är gratis och går att ladda ner på: http://interfem.se/makthandbok.aspx

Supersudaca: Jan Hammarlund

Jan Hammarlund skapar musik om allt det som är viktigt, han är solidarisk med minoriteter och kämpar för rättvisa. Jan är: månadens SUPERSUDACA.

Av: José Gonzalez & Inta Achira

Kabezanegra får en vacker augustikväll nöjet att intervjua Jan Hammarlund som generöst delar med sig av sina tankar och minnen, hur han ser på samtiden och berättelser från hans musikkarriär. Med mer än 20 släppta album bakom sig och samarbeten med bland andra Daniel Viglietti, Isabel och Angel Parra kan man inte säga annat än att han är en stor artist. Att han dessutom är aktiv i olika solidaritetsrörelser och gjort massor av spelningar i denna anda gör honom tämligen unik i Sverige.

Med en sådan omfattande musikalisk och politisk karriär bakom sig undrar KN hur allting började?

“Jag hade en mormor född 1901, som hade en fantastisk vacker röst och när hon var ung frågade hon sin pappa om hon fick utbilda sig till sångerska. Han sa “Ja min flicka lilla, men bara om du lovar att endast sjunga andliga sånger ”, och mormor som var så samvetsöm och ärlig sa: “Nä pappa, det kan jag inte lova”, så det blev inte så mycket av hennes karriär, men hon sjöng alltid. Och när jag var väldigt liten och jag var hos henne så sa hon ibland: “Nu ska vi leka opera!”, vilket innebar att vi sjöng recitativ istället för att prata med varandra.”

”Politiken kom in genom sången, faktiskt. När jag var 15-16 år läste jag mycket poesi, Karin Boye, Edith Södergran osv. och det var ungefär då jag hörde Joan Baez för första gången. Det var som om en blixt slog ner i mitt liv! Och det var då den nordamerikanska politiska sångtraditionen kom in i mitt liv med Bob Dylan, Judy Collins, Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, osv..”

Jan lärde sig att spela gitarr vid den här tidpunkten och började så småningom sjunga och skriva egna låtar. 1972 släpper han sin första skiva “Befriade Från Skolan”, och vid nyår 1974 får han för första gången höra Violeta Parra:

“Jag hörde en inspelning med Violeta Parra runt nyår och jag började fråga chilenska vänner (nyanlända flyktingar undan militärkuppen) om skivor med Violeta och om de kände till sånger av henne, för jag visste inte var jag skulle hitta hennes musik. Minns att jag bland annat fick hjälp av Mariela Ferreira, från gruppen Cuncumén. Sen reste jag till Paris under våren och där besökte jag ett bokförlag som hade gett ut en sångbok av Violeta Parra. Jag frågade om de hade boken: “Ja, men den är slutsåld”, sa dem, ”Men ni måste ha några arkivexemplar!” insisterade jag. Jag tjatade och till slut fick jag köpa ett arkivexemplar.” minns Jan och ler.

Redan i december 1974 gav Jan ut en skiva med Violeta Parras sånger översatta till svenska. Han sjöng Lena Melins och hans översättning av ”Jag vill tacka livet / Gracias a la Vida”,som senare kom på CD:n “SYD”.

”Gracias a la Vida, Jag vill tacka livet, det var den första låten jag hörde av Violeta. Det fanns redan då en halvfärdig översättning av Lena Melin, som jag arbetade vidare på, men tog inte med den låten på skivan (skratt). Nu ska ni få höra hur dum jag var, jag försöker nämligen alltid hitta sånger som folk inte känner till sen förut, och jag tänkte: Den är alldeles för känd, den ska inte vara med. Så var det ju inte alls, inte här i Sverige i alla fall.”

Kabezanegra ber Jan berätta mer om sitt samarbete med latinamerikanska artister:

“Jag sjöng redan på 70-talet i konserter med Isabel och Angel Parra, och Daniel Viglietti. Framförallt med Daniel Viglietti, vi turnerade ihop flera gånger runt om i Sverige och Danmark kring 1979-80, och det samarbetet har lett till mina roligaste engagemang i Latinamerika: att jag fick dela två konserter med Daniel Vigiletti i Uruguay. Han är med sin otroliga generositet en underbar vän och kamrat.”

På frågan om vart Jan skulle placera sig själv inom den svenska musiktraditionen, bland visartisterna eller i proggen, svarar han:

“Det är en bra fråga för på sätt och vis borde jag ha blivit visartist från början. Det fanns en visfestival (Västerviks) redan när jag debuterade 1970 som dominerades av figurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Jag kände dock väldigt lite gemenskap med det hela. Stilen och deras manschauvinistiska attityd, som var ganska allmän på den tiden (och detta är ingen anklagelse), - det var något jag kände mig främmande inför. I viss mån också musikaliskt, för jag som människa stod närmare proggmänniskorna, i alla fall de i Stockholm, eftersom jag bodde här.”

Jan berättar att en av medlemmarna från proggbandet ”Love Explosion” skrivit en roman om rörelsen:

”Torgny Sjöstedt – ”Vi hade rätt hela tiden”. Han skildrar ganska personligt och intelligent den här politiska atmosfären runt proggen. Rent musikaliskt så var ju annars rocken oerhörd dominerande, mycket mer än nu. Det var verkligen en kult, rock var det enda som gällde. Det var jag och Turid som kände oss ganska utlämnade när vi kom ensam med gitarr. Det var inte alltid lätt att få publiken att lyssna. Det är en helt annan sak nu, verkligen. Det finns en helt annan tradition, lyssnandet bland publiken. ”

På det politiska planet har Jan länge kämpat för minoriteters rättigheter. Han är bland de absolut första svenska artister som blev öppen med sin homosexualitet. Jan menar att det är viktigt för samhället i stort att vara öppen men tänker samtidigt att det är lite trist att en liten del av hans person (fortfarande) ska bli så uppmärksammad. Han berättar:

”Jag var med och arrangerade den första demonstrationen 1977 som föregick Pride och som vi kallade Homosexuella frigörelsedagen och kvällen innan hade vi ingen aning om huruvida vi skulle bli tjugo eller hundra, så när vi blev fyrahundra tyckte vi det var helt fantastiskt att så många vågade. Vi var inte rädda för nazister, för det fanns inte på kartan då, inte som nu, utan vi var bara rädda för vad folk skulle tycka och tänka.”

”Vad gäller musiken så tror jag att jag är den första som skrev en sång som innehöll ordet bög och det är en sång som heter ”Jag hatar patriarkatet” som är så fruktansvärt allvarlig så jag sjunger den inte så ofta.” säger Jan och skrattar lite.

Supersudaca

Här får ni en exklusiv intervju med hiphoparen Aki från gruppen Labyrint, månadens Supersudaca. Labyrint har under en lång tid fått sina konserter censurerade av polisen och politiker.

Intervju & bild: Emma D

MÅNADENS SUPERSUDACA HETER

ANITA DORAZIO

KN samtalar med Anita Dorazio

Av: José Gonzalez

* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)

Denna månads Supersudaca är Anita Dorazio som berättar för oss om hennes engagemang, kamp och ständiga intresse för flykting- och asylfrågor. Vi får också höra om hennes syn på flykting- och asylpolitiken i dagens Sverige, hur den ser och har sett ut.

Vi bestämde oss för att träffas en kall tisdag morgon, den 30 november på en klinik för papperslösa där hon idag arbetar volontärt som asylrådgivare. Jag kliver in i kliniken och hänger av mig ytterkläderna. Idag finns bara Christina där som är heltidsanställd för ”Läkare i Världen” (LiV), dvs den svenska grenen av den franska organisationen ”Medicine du Monde” (MdM). Resten av personalen som jobbar i kliniken är volontärer. Vi sätter oss där Asylkommittén har sin lilla hörna, den så kallade ”asylhörnan”.

Anita kopplar in ett elektriskt värmeelement i eluttaget och börjar med det samma att berätta för mig om skillnaden mellan asylrätt och asylpolitik. Hon menar att asylpolitik bedrivs på EU- och regeringsnivå, rakt ner till polis och Migrationsverket. Sedan finns asylrätten som stöds av internationella konventioner, lag och förarbete till lagen, barnkonventioner, samt konventioner mot tortyr, osv. Det ska man egentligen tillämpa menar hon, men vad som istället tillämpas är asylpolitiken där EU oftas sätter upp gränser mot tredje världen. Anita förklarar att ”människor får hellre drunkna och dö utanför EU:s gränser.”

Kliniken där vi sitter tillhör Läkare i Världen (LiV) som arbetar med att ge papperslösa gratis vård och mediciner. LiV och Asylkommittén har sedan 1995 samarbetat med att ge papperslösa gratis mediciner och vård. Utöver detta jobbar Asylkommittén med att ge patienter asylrådgivning och hjälper dem samtidigt med sina asylrättsliga problem. Asylkommittén har arbetat med asylrättsliga frågor sedan 1986, och allt i enlighet med de konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige har undertecknat.

”Början på 70 talet, på Palmes tid, så fanns en flyktingrätt/asylrätt i Sverige. Hit kom, inte minst latinamerikaner mellan 1973/76. Här fanns argentinare, uruguayaner, chilenare. De mottogs med öppen famn i Sverige. De flesta var högutbildade, och de fick lära sig svenska. Jag är en gammal SFI-lärare så jag har jobbat med dessa klasser sedan 75.”

På 70-talet, berättar Anita, jobbade Chilekommittén mera socialt, man stödde Unidad Popular med President Allende i framkanten. Detta blev Chilekommitténs främsta uppgift efter folkomröstningen som gjorde att Allende fick presidentposten. Anita förklarar för mig:

”Jag är och har alltid varit Socialist, om än lite blåögd. Vi måste ändra på ekonomin, vi kan inte hålla på så här med råkapitalismen och utnyttjandet av människor, och nu är det värre än någonsin.”

Anita berättar att hennes arbete med flyktingar började med amerikanska desertörer från Vietnam. Hon hade på den tiden kontakt med en känd advokat i Sverige vid namn Hans Göran Franck som sedan blev socialdemokrat och kom senare att sitta i riksdagen. Han blev en av de få, berättar Anita, som ställt upp för flyktingrätten, grundad på konventioner och mänskliga rättigheter.


”Vi hjälpte amerikanska desertörer som var stationerade i Tyskland för att de hade varit i Vietnam och blivit skadade, sårade. Och så fick de vila upp och läkas i Tyskland och så skulle de tillbaka till Vietnam, men de orkade inte. Många av dem var svårt traumatiserade, och flera var drogberoende. Men de flydde hit. Detta var början på 70 talet och svenska regeringen var väldigt positiva till USA, vi var fruktansvärt USA vänliga. Så att det var ett jätte jobb.”


Asylkommittén började sin verksamhet 1986. På den tiden jobbade Anita med språkundervisning för nyanlända. Gruppen som hon undervisade var blandad på många olika sätt. Där fanns elever från olika delar av världen. Det var inte bara vuxna som hon undervisade i svenska, där fanns också ensamkommande barn. Hon minns speciellt en elev, en man från Somalia.


”Han var en väldigt vacker ung man som hade mycket ledsna ögon, han sa inte så mycket. Jag vet inte vad han förstod, han var så traumatiserad. Vi hade julfest en dag, för att vi hade alltid fest när klasserna slutade. Jag såg att han inte deltog i festen, och så frågade jag honom: 'vad är det med sig? Har det hänt någonting?' så sa han: 'ja, jag vill prata med dig efter festen'.Vi gick ner på restaurangen där och tog en kopp te. Han drog upp sina byxben och där var det, förstår du, jag såg själva benet! Han hade alltså inget kött på benet, det va så hemskt! Och båda bena var likadana. 'Vad har du gjort?' Frågade jag. Han hade varit kedjefånge i Somalia i tre års tid. Han hade släpats i benen”

På den tiden gick det att överklaga hos invandrarverket som låg i Norrköping, förklarar Anita. Som sista instans fanns arbetsmarknadsdepartementet som träffades varje torsdag för att fatta beslut. Då bestämde sig Anita och den unge mannen för att åka direkt till arbetsmarknadsdepartementet efter nyår, när de öppnat igen. Hon fortsätter:


”...då sa jag till honom: 'Det enda du behöver göra är att dra upp dina byxben som du gjorde för mig... och då fanns det en handläggare som fortfarande jobbar kvar på migrationsverket. Jag träffade henne för tre kvarts år sen och då frågade jag henne om den unge mannen från Somalia. 'Det glömmer jag aldrig, jag höll på att få missfall', svarade hon för hon var gravid. Han visade benen för henne, då sa jag till honom: 'Du behöver inte visa ryggen' det räcker.”

Mannen fick uppehållstillstånd efter det, men Anita har aldrig träffat honom eller sett honom igen. ”Det var så det började” förklarar Anita. Att jobba heltid som lärare fungerade inte längre, hon fick helt enkelt gå ner i tid som lärare för att hinna hjälpa till. Det fanns många människor som var i behov av hjälp. I samband med den ekonomiska lågkonjunktur som kom i början på 80 talet förändrades flyktingpolitiken senare runt mitten på 80-talet. Då fanns det alltfler människor som var i behov av hjälp, både vad gäller hälsa, men också asyl och flyktingpolitiska frågor.


”Sen träffade jag nunnorna i Alsike och tillsammans med ugandier, chilenare, och flyktingar från olika länder, bildade vi någon slags 'Amnesty National'. Inte international som den stora 'Amnesty'. Men vi kallade det för Asylkommittén och vi hade möten ute på vårt bokcafé på Lidingö. Då bildade vi Asylkommittén i Stockholm, och i Göteborg. Sen 1988 bildades FARR (Flyktinggrupernas och Asylkommitténs Riksråd)”

Slutligen bildade, år 1995 den 7 maj, ”Läkare i Världen” tillsammans med Asylkommittén en klinik för papperslösa. Anita berättar att de fanns ute på deras bokcafé på Lidingö, som var en gammal villa. De hade ett stort rum med kök och skafferi. Skafferiet blev medicinskåp som fick ha ett hänglås. Asylkommittén har levt fram till idag på bidrag både pengar, men också mediciner och kläder. Anita tycks ha oändligt många historier att berätta, och det är verkligen så att de inte tar slut. Det finns många papperslösa, flyktingar som idag är i behov av vård. Många väljer att helt enkelt avstå från vård för att de är rädda att bli rapporterade eller tagna av polisen. Många andra avstår för att det är för dyrt att skaffa vård i Sverige som papperslös. Papperslösa måste betala de faktiska kostnaderna för detta. En problemfri förlossning kan kosta uppemot 20 000 – 25 000 kronor för en papperslös. Övriga medborgare i Sverige får subventionerad vård och mediciner från staten.

Intervjun avslutas med att Anita uppmanar andra generationens KN att ta vara på sina rötter och ta reda på varför våra föräldrar tvingades fly. Att vi inte ska glömma att vi är värdefulla i detta land, med våra kunskaper. Det är rötterna det handlar om, menar hon, men många är rotlösa och har trillat vid sidan om mellan stolarna tyvärr.

Vill du engagera dig eller skicka ett bidrag till Läkare i Världen, besök deras sajt på:

http://www.lakareivarlden.org/

---- Tveka inte att ta kontakt och skicka några slantar..!

LA SUPERSUDACA DE ESTE MES
ANITA DORAZIO

”Puede que sea ingenua, sin embargo ante todo soy y siempre he sido socialista”
KN habla con Anita Dorazio

Por: José González
Traducción: Alejandra Donoso

La Súpersudaca de este mes es Anita Dorazio, quien nos cuenta acerca de su participación, compromiso, lucha, e interminable interés por las preguntas relacionadas con las políticas de migración. La escuchamos pronunciarse acerca de quienes buscan refugio en este país y acerca de la historia pasada y reciente de las políticas suecas sobre asilo.

Nos reunimos la fría mañana de un día martes 30 de noviembre, en una clínica destinada a atender a personas indocumentadas (papperslösa), lugar en el que ella trabaja de forma voluntaria como consejera sobre asuntos de asilo. Entro a la clínica, me quito la chaqueta de invierno. De los empleados que trabajan ahí tiempo completo hoy se encuentra sólo Christina. Tanto ella como los otros empleados pertenecen a la organización “Médicos en el mundo” (LiV), que vendría a ser la división sueca de la organización francesa conocida como “Medicine du Monde” (MdM). El resto de quienes trabajan ahí son voluntarios. Nos sentamos en un rincón de la clínica en el que el Comité de Asilo (Asylkommittén) suele reunirse, el rincón conocido como”la esquina del asilo”. Anita enchufa un calefactor eléctrico y de inmediato comienza a contarme acerca de la diferencia entre el “derecho de asilo” y la “política de asilo”.

“La política de asilo… bueno, eso es la Unión Europea (UE), el gobierno, la policía, Migrationsverket (oficina de migraciones), que toditos están cargados hacia la derecha. Hacia la izquierda tenemos…., -claro, de acuerdo a mi forma política de ver las cosas-, el derecho de asilo, las convenciones, la ley, el trabajo previo a la legislación en sí, la convención del niño, la convención contra la tortura, etc. Eso es lo que habría que practicar, pero en lugar de eso, aplicamos lo que dice la UE, que establece fronteras para contra el tercer mundo… y que mejor deja a la gente ahogarse y morir antes que cruzar las fronteras de la UE. Aquí en Suecia lo que impera es la UE, el gobierno, el congreso, la política, luego le siguen la oficina de migraciones y la policía”

La clínica en la que nos encontramos y que pertenece a Médicos en el Mundo (LiV), ofrece de forma gratuita atención médica y medicamentos a los indocumentados. LiV y el Comité de Asilo han, desde 1995, trabajado en conjunto para ofrecer tales servicios y sin costo alguno. Aparte de eso, el Comité de Asilo ofrece también servicios de consejería sobre asilo a los pacientes, además de ayudarles con los posibles problemas legales que puedan enfrentar. El Comité de Asilo ha trabajado con cuestiones sobre derecho de asilo desde el año 1986, y siempre ateniéndose a las convenciones sobre derechos humanos que Suecia ha reconocido y firmado.

“A comienzos de la década del 70, en la época de Palme, existía en Suecia un derecho de asilo/refugio. Hasta aquí llegaron muchos latinoamericanos entre los años 1973/76. Los había argentinos, uruguayos, chilenos. Fueron recibidos con los brazos abiertos por Suecia. La mayoría tenía educación superior, y pudo aprender sueco. Yo soy una ex profesora de sueco para extranjeros y trabajé con esos grupos desde el 75”.

Anita nos cuenta que en la década del 70, el Comité de Chile trabajaba más que nada con asuntos sociales. En esos años se dio apoyo a la Unidad Popular con el Presidente Allende al frente. Este asunto llegó a ser el más importante para dicho Comité luego de las elecciones, que le permitieron a Allende obtener el cargo de Presidente de la nación. Anita explica:

“Puede que sea ingenua, sin embargo ante todo soy y siempre he sido socialista; tenemos que cambiar el sistema económico, no podemos seguir con el sistema cruento que trae consigo el capitalismo, y que implica la explotación del ser humano, que hoy en día es peor que nunca”

Anita nos cuenta que su trabajo con los refugiados comenzó con desertores de la Guerra de Vietnam. Por aquel entonces, ella tenía contacto con un reconocido abogado en Suecia, de nombre Hans Göran Franck, quien más tarde se convertiría en social demócrata y posteriormente en parlamentario. Anita cuenta que él llegó a ser uno de los pocos en defender y propiciar el derecho de asilo, basado en las convenciones internacionales y la declaración universal de los derechos humanos.

”Nosotros ayudamos a los desertores estadounidenses que se encontraban estacionados en Alemania luego de haber resultado heridos en Vietnam. De esta forma podían descansar de sus heridas y sanarse en ese país. Aún así tenían el deber de retornar a Vietnam pero sin querer hacerlo. Muchos de ellos se encontraban gravemente traumatizados, algunos de ellos sufrían incluso de dependencia a las drogas. Pero escaparon y se refugiaron aquí. Esto ocurrió en plena década de los 70, mientras el gobierno sueco simpatizaba abiertamente con Estados Unidos; por ese entonces, nuestra simpatía por la política estadounidense era horrible, de tal manera que lo que hacíamos era un trabajo de titanes”.

El Comité de Asilo comenzó sus actividades el año 1986. En esa época, Anita trabajaba como profesora de sueco para recién llegados. El grupo que ella dirigía era muy heterogéneo, y constaba de personas provenientes de distintos lugares del mundo. No todos sus alumnos eran adultos. Algunos de ellos eran también niños que se encontraban aquí solos, sin sus padres. Anita recuerda en especial a un alumno, que venía de Somalia.

”Él era un hombre muy joven y hermoso, que tenía unos ojos muy tristes y que no hablaba mucho. Nunca supe en realidad si aprendía alguna cosa, estaba tan traumatizado. Un día celebramos la navidad, porque cuando empezábamos un curso y cuando lo terminábamos siempre celebrábamos con una fiesta de navidad. Me di cuenta de que él no estaba participando de la fiesta como los demás, así que le pregunté “¿Qué te ocurre? ¿Te ha pasado algo?”, y él me contestó: “Sí, me gustaría hablar contigo después de la fiesta”. Así que más tarde bajamos al restaurante a tomar una taza de té. Se recogió el pantalón y me mostró una de sus piernas y ahí me di cuenta, ¿me entiendes?, lo que vi, fueron en realidad los huesos de su pierna. O sea, no tenía piernas sino huesos, ¡y fue tan terrible verlo así!. Sus dos piernas no eran más que huesos. Le pregunté qué le había pasado y ahí él me contó que en Somalia había permanecido encadenado durante tres años, cadena con la que había sido arrastrado durante todo ese tiempo”

Por aquel entonces se podía apelar a la oficina de extranjería (invandrarverket) en Norrköping, explica Anita. Como última instancia existía el Departamento del Trabajo, que se reunía cada jueves para tomar decisiones. Anita y el joven somalí decidieron acudir directamente a dicho Departamento pasado el año nuevo, apenas abrieran al público. Ella continúa:

“Lo único que tienes que hacer es recogerte las piernas del pantalón tal como hiciste conmigo… por aquel entonces trabajaba una empleada que todavía trabaja en la oficina de migraciones. Hace un tiempo me la encontré y le pregunté por el joven somalí. ‘Nunca lo olvido, casi tuve una pérdida’, me contestó, porque justo estaba embarazada. Luego de que él le mostrara las piernas le dije: ‘No necesitas mostrar tu espalda, con eso basta’”.

El joven de Somalia obtuvo su permiso de residencia después de este suceso, pero Anita no lo ha vuelto a ver desde entonces. “Así fue como empezó todo”, explica Anita. No daba abasto trabajando como profesora de tiempo completo y tuvo que reducir sus horas de trabajo remunerado para alcanzar con sus labores de ayuda. Había muchas personas en necesidad real de auxilio. Producto de la crisis económica de los 80, la política de asilo cambió tras unos años. El número de personas que necesitaban ayuda aumentó, así como sus urgencias médicas, sus problemas legales y sus asuntos relacionados con las políticas de asilo y refugio.

“Más tarde me encontré con las hermanas de Alsike, que son monjas, y en conjunto con personas provenientes de Uganda, chilenos y refugiados de distinas partes del mundo, formamos un tipo de de “Amnesty Nacional”. No “Internacional”, como la gran Amnesty. Pero la llamamos Asylkommitén (Comité de Asilo), y comenzamos a reunirnos en el café literario de Lidingö. Entonces formamos el Asylkommité de Estocolmo, así como también el de Gottemburgo. En el año 1988 formamos el FARR (Flyktingruppernas och Asylkommittérnas Riksråd, o ’Red de ayuda para los grupos de asilados y refugiados’).

Finalmente, un 7 de mayo de 1995, los Médicos en el Mundo en conjunto con el Comité de Asilo, formaron la clínica para indocumentados. En un principio funcionaba en el café literario de Lidingö, que era una casa antigua. Contábamos con una habitación grande, una cocina y un armario. El armario se transformó en la despensa de los remedios, que podía ser cerrada con candado. El Comité de Asilo existe aún hoy en día gracias a las donaciones que recibe tanto en dinero como en medicinas y ropas. Anita parece tener una infinidad de historias para contar, y efectivamente es así, puesto que la historia no acaba nunca. Existen muchas personas indocumentadas, refugiados que necesitan atención médica. Muchos escogen no acudir a los servicios de salud puesto que tienen miedo de ser denunciados y detenidos por la policía. Muchos se deciden por no pedir ayuda, además, debido a que la atención de salud en Suecia es muy cara para alguien que no cuenta con documentos. Los indocumentados deben pagar la suma completa. Un parto sin complicaciones puede llegar a costar entre 20.000 y 25.000 coronas para un indocumentado, mientras que un ciudadano sueco cuenta con medicinas y servicios de salud subvencionados por el estado.

Esta entrevista concluye con las palabras de Anita, quien hace un llamado a la segunda generación de kabezasnegras a hacer uso de nuestras raíces y averiguar por qué nuestros padres se vieron en la necesidad de huir. Nos dice que no debemos olvidar que somos valiosos para este país, con nuestros conocimientos. Se trata de nuestras raíces, acentúa ella, pero muchos carecen de raíces y han quedado –por desgracia- relegados a la tierra de nadie.

Si quieres hacer alguna donación o participar de las actividades de Médicos en el Mundo, visita su sitio web en:

http://www.lakareivarlden.org

¡No dudes en tomar contacto y donar un chinchín!