domingo, 30 de enero de 2011


MÅNADENS SUPERSUDACA HETER

ANITA DORAZIO

KN samtalar med Anita Dorazio

Av: José Gonzalez

* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)

Denna månads Supersudaca är Anita Dorazio som berättar för oss om hennes engagemang, kamp och ständiga intresse för flykting- och asylfrågor. Vi får också höra om hennes syn på flykting- och asylpolitiken i dagens Sverige, hur den ser och har sett ut.

Vi bestämde oss för att träffas en kall tisdag morgon, den 30 november på en klinik för papperslösa där hon idag arbetar volontärt som asylrådgivare. Jag kliver in i kliniken och hänger av mig ytterkläderna. Idag finns bara Christina där som är heltidsanställd för ”Läkare i Världen” (LiV), dvs den svenska grenen av den franska organisationen ”Medicine du Monde” (MdM). Resten av personalen som jobbar i kliniken är volontärer. Vi sätter oss där Asylkommittén har sin lilla hörna, den så kallade ”asylhörnan”.

Anita kopplar in ett elektriskt värmeelement i eluttaget och börjar med det samma att berätta för mig om skillnaden mellan asylrätt och asylpolitik. Hon menar att asylpolitik bedrivs på EU- och regeringsnivå, rakt ner till polis och Migrationsverket. Sedan finns asylrätten som stöds av internationella konventioner, lag och förarbete till lagen, barnkonventioner, samt konventioner mot tortyr, osv. Det ska man egentligen tillämpa menar hon, men vad som istället tillämpas är asylpolitiken där EU oftas sätter upp gränser mot tredje världen. Anita förklarar att ”människor får hellre drunkna och dö utanför EU:s gränser.”

Kliniken där vi sitter tillhör Läkare i Världen (LiV) som arbetar med att ge papperslösa gratis vård och mediciner. LiV och Asylkommittén har sedan 1995 samarbetat med att ge papperslösa gratis mediciner och vård. Utöver detta jobbar Asylkommittén med att ge patienter asylrådgivning och hjälper dem samtidigt med sina asylrättsliga problem. Asylkommittén har arbetat med asylrättsliga frågor sedan 1986, och allt i enlighet med de konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige har undertecknat.

”Början på 70 talet, på Palmes tid, så fanns en flyktingrätt/asylrätt i Sverige. Hit kom, inte minst latinamerikaner mellan 1973/76. Här fanns argentinare, uruguayaner, chilenare. De mottogs med öppen famn i Sverige. De flesta var högutbildade, och de fick lära sig svenska. Jag är en gammal SFI-lärare så jag har jobbat med dessa klasser sedan 75.”

På 70-talet, berättar Anita, jobbade Chilekommittén mera socialt, man stödde Unidad Popular med President Allende i framkanten. Detta blev Chilekommitténs främsta uppgift efter folkomröstningen som gjorde att Allende fick presidentposten. Anita förklarar för mig:

”Jag är och har alltid varit Socialist, om än lite blåögd. Vi måste ändra på ekonomin, vi kan inte hålla på så här med råkapitalismen och utnyttjandet av människor, och nu är det värre än någonsin.”

Anita berättar att hennes arbete med flyktingar började med amerikanska desertörer från Vietnam. Hon hade på den tiden kontakt med en känd advokat i Sverige vid namn Hans Göran Franck som sedan blev socialdemokrat och kom senare att sitta i riksdagen. Han blev en av de få, berättar Anita, som ställt upp för flyktingrätten, grundad på konventioner och mänskliga rättigheter.


”Vi hjälpte amerikanska desertörer som var stationerade i Tyskland för att de hade varit i Vietnam och blivit skadade, sårade. Och så fick de vila upp och läkas i Tyskland och så skulle de tillbaka till Vietnam, men de orkade inte. Många av dem var svårt traumatiserade, och flera var drogberoende. Men de flydde hit. Detta var början på 70 talet och svenska regeringen var väldigt positiva till USA, vi var fruktansvärt USA vänliga. Så att det var ett jätte jobb.”


Asylkommittén började sin verksamhet 1986. På den tiden jobbade Anita med språkundervisning för nyanlända. Gruppen som hon undervisade var blandad på många olika sätt. Där fanns elever från olika delar av världen. Det var inte bara vuxna som hon undervisade i svenska, där fanns också ensamkommande barn. Hon minns speciellt en elev, en man från Somalia.


”Han var en väldigt vacker ung man som hade mycket ledsna ögon, han sa inte så mycket. Jag vet inte vad han förstod, han var så traumatiserad. Vi hade julfest en dag, för att vi hade alltid fest när klasserna slutade. Jag såg att han inte deltog i festen, och så frågade jag honom: 'vad är det med sig? Har det hänt någonting?' så sa han: 'ja, jag vill prata med dig efter festen'.Vi gick ner på restaurangen där och tog en kopp te. Han drog upp sina byxben och där var det, förstår du, jag såg själva benet! Han hade alltså inget kött på benet, det va så hemskt! Och båda bena var likadana. 'Vad har du gjort?' Frågade jag. Han hade varit kedjefånge i Somalia i tre års tid. Han hade släpats i benen”

På den tiden gick det att överklaga hos invandrarverket som låg i Norrköping, förklarar Anita. Som sista instans fanns arbetsmarknadsdepartementet som träffades varje torsdag för att fatta beslut. Då bestämde sig Anita och den unge mannen för att åka direkt till arbetsmarknadsdepartementet efter nyår, när de öppnat igen. Hon fortsätter:


”...då sa jag till honom: 'Det enda du behöver göra är att dra upp dina byxben som du gjorde för mig... och då fanns det en handläggare som fortfarande jobbar kvar på migrationsverket. Jag träffade henne för tre kvarts år sen och då frågade jag henne om den unge mannen från Somalia. 'Det glömmer jag aldrig, jag höll på att få missfall', svarade hon för hon var gravid. Han visade benen för henne, då sa jag till honom: 'Du behöver inte visa ryggen' det räcker.”

Mannen fick uppehållstillstånd efter det, men Anita har aldrig träffat honom eller sett honom igen. ”Det var så det började” förklarar Anita. Att jobba heltid som lärare fungerade inte längre, hon fick helt enkelt gå ner i tid som lärare för att hinna hjälpa till. Det fanns många människor som var i behov av hjälp. I samband med den ekonomiska lågkonjunktur som kom i början på 80 talet förändrades flyktingpolitiken senare runt mitten på 80-talet. Då fanns det alltfler människor som var i behov av hjälp, både vad gäller hälsa, men också asyl och flyktingpolitiska frågor.


”Sen träffade jag nunnorna i Alsike och tillsammans med ugandier, chilenare, och flyktingar från olika länder, bildade vi någon slags 'Amnesty National'. Inte international som den stora 'Amnesty'. Men vi kallade det för Asylkommittén och vi hade möten ute på vårt bokcafé på Lidingö. Då bildade vi Asylkommittén i Stockholm, och i Göteborg. Sen 1988 bildades FARR (Flyktinggrupernas och Asylkommitténs Riksråd)”

Slutligen bildade, år 1995 den 7 maj, ”Läkare i Världen” tillsammans med Asylkommittén en klinik för papperslösa. Anita berättar att de fanns ute på deras bokcafé på Lidingö, som var en gammal villa. De hade ett stort rum med kök och skafferi. Skafferiet blev medicinskåp som fick ha ett hänglås. Asylkommittén har levt fram till idag på bidrag både pengar, men också mediciner och kläder. Anita tycks ha oändligt många historier att berätta, och det är verkligen så att de inte tar slut. Det finns många papperslösa, flyktingar som idag är i behov av vård. Många väljer att helt enkelt avstå från vård för att de är rädda att bli rapporterade eller tagna av polisen. Många andra avstår för att det är för dyrt att skaffa vård i Sverige som papperslös. Papperslösa måste betala de faktiska kostnaderna för detta. En problemfri förlossning kan kosta uppemot 20 000 – 25 000 kronor för en papperslös. Övriga medborgare i Sverige får subventionerad vård och mediciner från staten.

Intervjun avslutas med att Anita uppmanar andra generationens KN att ta vara på sina rötter och ta reda på varför våra föräldrar tvingades fly. Att vi inte ska glömma att vi är värdefulla i detta land, med våra kunskaper. Det är rötterna det handlar om, menar hon, men många är rotlösa och har trillat vid sidan om mellan stolarna tyvärr.

Vill du engagera dig eller skicka ett bidrag till Läkare i Världen, besök deras sajt på:

http://www.lakareivarlden.org/

---- Tveka inte att ta kontakt och skicka några slantar..!

LA SUPERSUDACA DE ESTE MES
ANITA DORAZIO

”Puede que sea ingenua, sin embargo ante todo soy y siempre he sido socialista”
KN habla con Anita Dorazio

Por: José González
Traducción: Alejandra Donoso

La Súpersudaca de este mes es Anita Dorazio, quien nos cuenta acerca de su participación, compromiso, lucha, e interminable interés por las preguntas relacionadas con las políticas de migración. La escuchamos pronunciarse acerca de quienes buscan refugio en este país y acerca de la historia pasada y reciente de las políticas suecas sobre asilo.

Nos reunimos la fría mañana de un día martes 30 de noviembre, en una clínica destinada a atender a personas indocumentadas (papperslösa), lugar en el que ella trabaja de forma voluntaria como consejera sobre asuntos de asilo. Entro a la clínica, me quito la chaqueta de invierno. De los empleados que trabajan ahí tiempo completo hoy se encuentra sólo Christina. Tanto ella como los otros empleados pertenecen a la organización “Médicos en el mundo” (LiV), que vendría a ser la división sueca de la organización francesa conocida como “Medicine du Monde” (MdM). El resto de quienes trabajan ahí son voluntarios. Nos sentamos en un rincón de la clínica en el que el Comité de Asilo (Asylkommittén) suele reunirse, el rincón conocido como”la esquina del asilo”. Anita enchufa un calefactor eléctrico y de inmediato comienza a contarme acerca de la diferencia entre el “derecho de asilo” y la “política de asilo”.

“La política de asilo… bueno, eso es la Unión Europea (UE), el gobierno, la policía, Migrationsverket (oficina de migraciones), que toditos están cargados hacia la derecha. Hacia la izquierda tenemos…., -claro, de acuerdo a mi forma política de ver las cosas-, el derecho de asilo, las convenciones, la ley, el trabajo previo a la legislación en sí, la convención del niño, la convención contra la tortura, etc. Eso es lo que habría que practicar, pero en lugar de eso, aplicamos lo que dice la UE, que establece fronteras para contra el tercer mundo… y que mejor deja a la gente ahogarse y morir antes que cruzar las fronteras de la UE. Aquí en Suecia lo que impera es la UE, el gobierno, el congreso, la política, luego le siguen la oficina de migraciones y la policía”

La clínica en la que nos encontramos y que pertenece a Médicos en el Mundo (LiV), ofrece de forma gratuita atención médica y medicamentos a los indocumentados. LiV y el Comité de Asilo han, desde 1995, trabajado en conjunto para ofrecer tales servicios y sin costo alguno. Aparte de eso, el Comité de Asilo ofrece también servicios de consejería sobre asilo a los pacientes, además de ayudarles con los posibles problemas legales que puedan enfrentar. El Comité de Asilo ha trabajado con cuestiones sobre derecho de asilo desde el año 1986, y siempre ateniéndose a las convenciones sobre derechos humanos que Suecia ha reconocido y firmado.

“A comienzos de la década del 70, en la época de Palme, existía en Suecia un derecho de asilo/refugio. Hasta aquí llegaron muchos latinoamericanos entre los años 1973/76. Los había argentinos, uruguayos, chilenos. Fueron recibidos con los brazos abiertos por Suecia. La mayoría tenía educación superior, y pudo aprender sueco. Yo soy una ex profesora de sueco para extranjeros y trabajé con esos grupos desde el 75”.

Anita nos cuenta que en la década del 70, el Comité de Chile trabajaba más que nada con asuntos sociales. En esos años se dio apoyo a la Unidad Popular con el Presidente Allende al frente. Este asunto llegó a ser el más importante para dicho Comité luego de las elecciones, que le permitieron a Allende obtener el cargo de Presidente de la nación. Anita explica:

“Puede que sea ingenua, sin embargo ante todo soy y siempre he sido socialista; tenemos que cambiar el sistema económico, no podemos seguir con el sistema cruento que trae consigo el capitalismo, y que implica la explotación del ser humano, que hoy en día es peor que nunca”

Anita nos cuenta que su trabajo con los refugiados comenzó con desertores de la Guerra de Vietnam. Por aquel entonces, ella tenía contacto con un reconocido abogado en Suecia, de nombre Hans Göran Franck, quien más tarde se convertiría en social demócrata y posteriormente en parlamentario. Anita cuenta que él llegó a ser uno de los pocos en defender y propiciar el derecho de asilo, basado en las convenciones internacionales y la declaración universal de los derechos humanos.

”Nosotros ayudamos a los desertores estadounidenses que se encontraban estacionados en Alemania luego de haber resultado heridos en Vietnam. De esta forma podían descansar de sus heridas y sanarse en ese país. Aún así tenían el deber de retornar a Vietnam pero sin querer hacerlo. Muchos de ellos se encontraban gravemente traumatizados, algunos de ellos sufrían incluso de dependencia a las drogas. Pero escaparon y se refugiaron aquí. Esto ocurrió en plena década de los 70, mientras el gobierno sueco simpatizaba abiertamente con Estados Unidos; por ese entonces, nuestra simpatía por la política estadounidense era horrible, de tal manera que lo que hacíamos era un trabajo de titanes”.

El Comité de Asilo comenzó sus actividades el año 1986. En esa época, Anita trabajaba como profesora de sueco para recién llegados. El grupo que ella dirigía era muy heterogéneo, y constaba de personas provenientes de distintos lugares del mundo. No todos sus alumnos eran adultos. Algunos de ellos eran también niños que se encontraban aquí solos, sin sus padres. Anita recuerda en especial a un alumno, que venía de Somalia.

”Él era un hombre muy joven y hermoso, que tenía unos ojos muy tristes y que no hablaba mucho. Nunca supe en realidad si aprendía alguna cosa, estaba tan traumatizado. Un día celebramos la navidad, porque cuando empezábamos un curso y cuando lo terminábamos siempre celebrábamos con una fiesta de navidad. Me di cuenta de que él no estaba participando de la fiesta como los demás, así que le pregunté “¿Qué te ocurre? ¿Te ha pasado algo?”, y él me contestó: “Sí, me gustaría hablar contigo después de la fiesta”. Así que más tarde bajamos al restaurante a tomar una taza de té. Se recogió el pantalón y me mostró una de sus piernas y ahí me di cuenta, ¿me entiendes?, lo que vi, fueron en realidad los huesos de su pierna. O sea, no tenía piernas sino huesos, ¡y fue tan terrible verlo así!. Sus dos piernas no eran más que huesos. Le pregunté qué le había pasado y ahí él me contó que en Somalia había permanecido encadenado durante tres años, cadena con la que había sido arrastrado durante todo ese tiempo”

Por aquel entonces se podía apelar a la oficina de extranjería (invandrarverket) en Norrköping, explica Anita. Como última instancia existía el Departamento del Trabajo, que se reunía cada jueves para tomar decisiones. Anita y el joven somalí decidieron acudir directamente a dicho Departamento pasado el año nuevo, apenas abrieran al público. Ella continúa:

“Lo único que tienes que hacer es recogerte las piernas del pantalón tal como hiciste conmigo… por aquel entonces trabajaba una empleada que todavía trabaja en la oficina de migraciones. Hace un tiempo me la encontré y le pregunté por el joven somalí. ‘Nunca lo olvido, casi tuve una pérdida’, me contestó, porque justo estaba embarazada. Luego de que él le mostrara las piernas le dije: ‘No necesitas mostrar tu espalda, con eso basta’”.

El joven de Somalia obtuvo su permiso de residencia después de este suceso, pero Anita no lo ha vuelto a ver desde entonces. “Así fue como empezó todo”, explica Anita. No daba abasto trabajando como profesora de tiempo completo y tuvo que reducir sus horas de trabajo remunerado para alcanzar con sus labores de ayuda. Había muchas personas en necesidad real de auxilio. Producto de la crisis económica de los 80, la política de asilo cambió tras unos años. El número de personas que necesitaban ayuda aumentó, así como sus urgencias médicas, sus problemas legales y sus asuntos relacionados con las políticas de asilo y refugio.

“Más tarde me encontré con las hermanas de Alsike, que son monjas, y en conjunto con personas provenientes de Uganda, chilenos y refugiados de distinas partes del mundo, formamos un tipo de de “Amnesty Nacional”. No “Internacional”, como la gran Amnesty. Pero la llamamos Asylkommitén (Comité de Asilo), y comenzamos a reunirnos en el café literario de Lidingö. Entonces formamos el Asylkommité de Estocolmo, así como también el de Gottemburgo. En el año 1988 formamos el FARR (Flyktingruppernas och Asylkommittérnas Riksråd, o ’Red de ayuda para los grupos de asilados y refugiados’).

Finalmente, un 7 de mayo de 1995, los Médicos en el Mundo en conjunto con el Comité de Asilo, formaron la clínica para indocumentados. En un principio funcionaba en el café literario de Lidingö, que era una casa antigua. Contábamos con una habitación grande, una cocina y un armario. El armario se transformó en la despensa de los remedios, que podía ser cerrada con candado. El Comité de Asilo existe aún hoy en día gracias a las donaciones que recibe tanto en dinero como en medicinas y ropas. Anita parece tener una infinidad de historias para contar, y efectivamente es así, puesto que la historia no acaba nunca. Existen muchas personas indocumentadas, refugiados que necesitan atención médica. Muchos escogen no acudir a los servicios de salud puesto que tienen miedo de ser denunciados y detenidos por la policía. Muchos se deciden por no pedir ayuda, además, debido a que la atención de salud en Suecia es muy cara para alguien que no cuenta con documentos. Los indocumentados deben pagar la suma completa. Un parto sin complicaciones puede llegar a costar entre 20.000 y 25.000 coronas para un indocumentado, mientras que un ciudadano sueco cuenta con medicinas y servicios de salud subvencionados por el estado.

Esta entrevista concluye con las palabras de Anita, quien hace un llamado a la segunda generación de kabezasnegras a hacer uso de nuestras raíces y averiguar por qué nuestros padres se vieron en la necesidad de huir. Nos dice que no debemos olvidar que somos valiosos para este país, con nuestros conocimientos. Se trata de nuestras raíces, acentúa ella, pero muchos carecen de raíces y han quedado –por desgracia- relegados a la tierra de nadie.

Si quieres hacer alguna donación o participar de las actividades de Médicos en el Mundo, visita su sitio web en:

http://www.lakareivarlden.org

¡No dudes en tomar contacto y donar un chinchín!