ANDREA CASTRO
EN SUPERSUDACA SOM VAR MED OCH STARTADE

SVARTSKALLEBRIGADERNA

Av: KabezaNegra

”Skit i vilket land du kommer ifrån, tillsammans ska vi skapa en bättre värld.”

– Jag brukar ju inte gå omkring och tänka hela tiden; ”Jag är blatte, jag är blatte, jag är blatte...” Förutom dagen efter valet, då kände jag så. Jag satt på tunnelbanan och tänkte; tittar den där människan på mig för att jag är svarthårig? Det kan ju inte vara för att jag har en röd jacka. Hon kanske röstade på Sverigedemokraterna? Eller var det kanske min granne? Vem fan var det? Vem var det som facking rösta på dem? Och varför har man inte märkt något? Har ni bara varit jävligt falska hela tiden?, säger Andrea som är utnämnd till vår SUPERSUDACA.

Andrea Castro har bott i Sverige sedan hon var 10 år. – Jag lämnade Chile med mina föräldrar när jag var 1 år. Därefter bodde vi i Rumänien. Vi bodde även under korta perioder i Belgien och Frankrike. Därefter bodde jag på Kuba i flera år. När jag var 10 år flyttade vi hit, Sverige är hittills det ställe jag har bott längst på.

Andrea är en av dem som var med och startade Svartskallebrigaden under 2000-talet. Denna separatistiska rörelse uppstod utifrån ett behov av en kämpande antirasistisk rörelse där svartskallar skulle engagera sig och bli aktörer. Tanken var aldrig att ägna sig åt navelskådning eller identitetsskapande som kritiker ibland påstod. Separatismen möjliggjorde ett forum för diskussion och problematisering av rasismen som fenomen. Ett samtal utifrån delade erfarenheter kring upplevd rasism kunde föras, utan att för den skull fastna i problematiken kring ”den andre”.

Rörelsen växte snabbt och lockade många svartskallar från storstädernas förorter. De blev viktiga röster i olika sociala forum, bland annat på Alternativa Politikerveckan i Visby och som initiativtagare till olika sociala sammankomster i förorten. I Stockholm, där vår Supersudaca Andrea var aktiv, organiserades flera ”Förorternas karneval”. Inom Svartskallebrigaden vägrade man se de fattiga förorterna som segregerade eftersom här bor det människor med blandad socioekonomisk och kulturell bakgrund. De som i själva verket är segregerade är exempelvis den etniskt homogena och ekonomiskt starka Stockholmsförorten Danderyd. Som bara skulle må bra av att berikas med lite mångfald. Därför anordnande Svartskallebrigaden för några år sedan en mångfaldskarneval som skulle besöka denna segregerade förort. Detta skapade rubriker i media och tyvärr stoppades karnevalen av polisen innan den hunnit korsa ”gränsen” till Danderyd. På detta sätt lyckades brigaden sätta fingret på något som var väldigt fel med den svenska invandringspolitiken och synen på "den andre".

– När vi startade brigaden så var det ganska vitt i politiken, numera är det mer blandat och alla politiska partier tävlar till synes om att ha några blattar att visa upp, säger Andrea och skrattar, men blir sedan allvarlig när hon nämner att i och med att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen så känns det som att det var bättre förr. – Det fanns såklart en massa saker som man störde sig på men det som har hänt nu har tagit över, säger hon och syftar på det rasistiska partiets valframgång.

KabezaNegra kan inte låta bli att fråga Andrea om hon skulle definiera sig som svensk. Hon tänker ganska länge innan hon tar sig an frågan. – Ja, typ… eller… ganska, kanske mer svensk slash latinamerikan, säger hon eftertänksamt och forsätter med att förklara att hon aldrig känt sig särskilt chilensk. Hon har aldrig bott i Chile och lämnade landet som spädbarn, första gången hon besökte landet hade hon precis gått ut gymnasiet.

– I Rumänien bodde vi mycket med chilenare men där bodde vi inte så länge. Sen har jag bott med chilenare på andra ställen men där har det även funnits andra latinamerikaner, mycket folk från olika befrielserörelser och radikala politiska partier. Därför har man kanske identifierat sig mer med det politiska än med det faktum att man skulle vara just chilenare. Sen har jag inte känt eller förknippat Chile som land med något positivt. Det fanns ju en jävligt negativ anledning till att vi inte bodde i Chile. I Chile mördades kompisars föräldrar, där torterades människor och sen har man ju hela tiden vetat att det fanns dem i Chile som tyckte att detta var okej. Vilket har bidragit till att jag aldrig känt att; Åhhh Chile, mitt land, om vi åker tillbaka ditt så kommer allt bli bra. Utan mer att det är bra att ha det på avstånd.

Andrea lägger till att om hon skulle identifiera sig med något chilenskt, skulle det i så fall vara med MIR - Movimiento Izquierda Revolucionario. Andrea var ett av dem barnen som bodde på ett kollektiv som kallades Proyecto Hogares. Detta var på 80-talet när den politiska ledningen i MIR sjösatte "Operación Retorno", vilket innebar att mirister i exil kallades tillbaka för att under falsk identitet ta sig in i hemlandet och på hemmaplan slåss mot diktaturen. Eftersom det fanns många som hade barn startades Proyecto Hogares, där miristernas barn skulle tas om hand av så kallade "sociala föräldrar".

Andrea berättar vidare att i Rumänien, precis som på Kuba, fanns det flyktingar från olika delar av världen. Hennes föräldrar pluggade vid universitetet i Rumänien och det de hade gemensamt med andra flyktingar var just kampen och ett gemensamt politiskt mål. – Det var mer att; skit i vilket land du kommer ifrån, tillsammans ska vi skapa en bättre värld.

Till skillnad från många andra exilchilenares barn i Sverige blev hon inte matad med en idealiserad bild av hemlandet och detta har väl på sätt och vis bidragit till att hon mycket mer identifierar sig med politisk tillhörighet än med en nation.

– Men trots detta blev jag ändå chockad när jag åkte till Chile för första gången, någon gång efter gymnasiet. Även om jag visste att det fanns de som gillat militärjuntan blev jag ändå chokad över att folk försvarade diktaturen. Att de körde med lika goda kålsupare teorin och att de på fullaste allvar hävdade att; om inte militärerna kommit så hade marxisterna käkat upp våra barn. Allende var ju för fan socialdemokrat och förde ingen aggressiv marxistisk politik. Jag kommer ihåg att när jag var i södra Chile så sa en tant till mig att det var fullt med ”barbudos” i bergen och att hon hela tiden varit rädd för att de skulle komma ner och våldta henne. Jag minns att jag tänkte; in your dreams kärringjävel… och det här var bara en av alla sjuka saker som folk hade för sig där.

EL MAESTRO DE LOS SUPERSUDACAS
EDUARDO GALEANO
Supersudaca, octubre 2010

“La mejor forma de hacer que un libro gane popularidad es censurarlo”

El KabezaNegra no tiene el placer de poder publicar una entrevista con el maestro de los maestros Eduardo Galeano. Aunque no tengamos una entrevista con Galeano, quien en septiembre estuvo de paso por Suecia para recibir el premio "Stig Dagerman", Kabezanegra estuvo presente en el Aula Magna de la Universidad de Estocolmo con micrófono y cámara en mano para documentar los hechos. En esta mítica noche, y como si de un suceso mágico se tratara, nuestro mundo que está patas para arriba se puso sobre sus pies. (Más adelante en estas líneas les quedara claro por qué)

Galeano, el escritor de ‘Las Venas Abiertas de América Latina’ -un libro de carácter casi sagrado para muchos latinoamericanos- parece haber estado en nuestro ideario colectivo desde siempre. Galeano parece no sólo haber habitado las esferas académicas; su influjo se siente, y lo hemos sentido como buenos sudacas, en el exilio, en la escuela cuando éramos chiquitos, en las arterias de nuestros corazones aquel día en que por primera vez enamorados leíamos ‘El libro de los abrazos’ o ‘Memorias del fuego’.

Tu primer contacto con este querido escritor y periodista pudo haberse dado por circunstancias fortuitas. Si tuviste suerte, seguro te topaste con alguna crónica o libro suyo, como le ocurrió al embajador de Uruguay, quien como más tarde esa noche nos relatara, llegó a conocer a su coterráneo dado un hecho muy simple: un librito de Galeano llegó a su casa gracias a que su hermano había contraído apendicitis y se encontraba en cama consumiendo lecturas. ‘Las venas abiertas de América Latina’, que en principio había deleitado al convaleciente, pasó más tarde por las manos de todos los integrantes de la familia, despertando de esta forma la conciencia social del embajador. El librito, inocente, casi cándido debido al título, pudo haber llegado hasta ti como cualquier otra novela. Pudo tal vez haber llegado a tus manos como un regalo de tu padre que vivía en el exilio, en un país lejano y frío, con la intención de abrirte los ojos para que quizás en tu corazón se cultivara la semilla que te permitiera entender por qué el exilio y el por qué nunca hay que aceptar este mundo al revés en que te tocó nacer. En fin, ya sea porque te lo regalaron, porque lo pediste prestado en la biblioteca de tu pueblo, porque te encontrabas en cama recién operado, si alguna vez lo leíste, en una cosa estarás de acuerdo conmigo: este libro con suerte debe haber pasado la censura. Es más, en Uruguay no la pasó, pero no obstante, y gracias a su nombre -que a muchos hacía creer que se trataba de un libro sobre la anatomía del cuerpo humano-, pudo circular abiertamente por las cárceles ya que los gendarmes no intuían su real contenido. Como sucede con la mayoría de las mejores cosas de este mundo, la prohibición, la censura, hicieron que este libro se transformara en un deleite. Y un deleite es él, Galeano mismo, quien en su visita a Estocolmo no hiciera otra cosa que corroborar algo que todos los KabezasNegras conocemos: prohíbannos algo, y dejaremos la cagá.

No entraremos a discutir el por qué y cómo pudo suceder semejante entuerto, pero para la visita de Galeano sólo la mitad del Aula Magna fue reservada, y una hora antes de que el escritor comenzara la charla se veía que esto había sido muy erróneo. Con la amenaza inminente de tener que desalojar la sala, producto de que la mitad del aula Magna estaba repleta hasta el borde de lo imaginable -con gente parada en los pasillos y en las puertas del aula- las voces en cuello de los presentes sólo dejaban en claro lo siguiente: censúrennos, oblíguennos a evacuar y la historia volverá a repetirse, el pueblo se levantará y no se rendirá hasta dejar que la palabra vuele libre. Realmente había que luchar a brazo partido por quedarse en la sala, ya que la visita a esta casa de estudio no era la de cualquier escritor sino la de alguien que además de estar traducido a la lengua sueca es, para nosotros los KabezasNegras nacidos o crecidos en Suecia, el padre de los cuentos que en nuestra infancia nos hicieron caer rendidos en los brazos de Morfeo, el pilar y la guía de nuestra infancia en el exilio, el padre de nuestros más grandes anhelos de justicia social. Comprensible entonces no rendirse y no desalojar, a pesar de que uno de los organizadores del evento nos lo pidiera. Pero es ahí, en aquellos críticos minutos, entre el desalojo y la revolución de los espectadores, cuando sucede la magia en un país tan estricto como es Suecia, con su leyes tan macanudas sobre la seguridad...nuestro súper escritor -y esto confirmado por fuentes muy muy fiables por KabezaNegra- se niega a dar una charla si proceden a actuar de esta manera contra el público. Dados tamaño temple y consecuente actitud, a los organizadores no les quedó otra que dar inicio a la charla. En un aula repleta, donde todos los reglamentos de seguridad fueron violados, nuestro súper sudaca dio una conferencia inolvidable y que a muchos de los espectadores les puso la carne de gallina. Por una hora y media estuvimos todos en una burbuja hermosa viendo este mundo al revés, y con la sensación que por un instante -gracias a la consecuencia de Galeano, quien diera la pelea por nuestro derecho a escucharlo- por un instante el mundo estuvo sobre sus pies...

Una semana después de esta inolvidable noche, pasó lo que nosotros temíamos y al parlamento sueco entro el partido conchasumandre Demokráterna. De no haber asistido a esta noche mágica con Galeano, KabezaNegra quizás se hubiese echado a morir. Pero claro está que, si por un instante has visto el mundo sobre sus pies, sabes y sientes hasta la médula, que hay que puro dar la pelea.... gracias Eduardo, gracias por haber dado este ejemplo de consecuencia e inyectarnos con las ganas de luchar.