Jan Hammarlund skapar musik om allt det som är viktigt, han är solidarisk med minoriteter och kämpar för rättvisa. Jan är: månadens SUPERSUDACA.Av: José Gonzalez & Inta Achira
Kabezanegra får en vacker augustikväll nöjet att intervjua Jan Hammarlund som generöst delar med sig av sina tankar och minnen, hur han ser på samtiden och berättelser från hans musikkarriär. Med mer än 20 släppta album bakom sig och samarbeten med bland andra Daniel Viglietti, Isabel och Angel Parra kan man inte säga annat än att han är en stor artist. Att han dessutom är aktiv i olika solidaritetsrörelser och gjort massor av spelningar i denna anda gör honom tämligen unik i Sverige.
Med en sådan omfattande musikalisk och politisk karriär bakom sig undrar KN hur allting började?
“Jag hade en mormor född 1901, som hade en fantastisk vacker röst och när hon var ung frågade hon sin pappa om hon fick utbilda sig till sångerska. Han sa “Ja min flicka lilla, men bara om du lovar att endast sjunga andliga sånger ”, och mormor som var så samvetsöm och ärlig sa: “Nä pappa, det kan jag inte lova”, så det blev inte så mycket av hennes karriär, men hon sjöng alltid. Och när jag var väldigt liten och jag var hos henne så sa hon ibland: “Nu ska vi leka opera!”, vilket innebar att vi sjöng recitativ istället för att prata med varandra.”
”Politiken kom in genom sången, faktiskt. När jag var 15-16 år läste jag mycket poesi, Karin Boye, Edith Södergran osv. och det var ungefär då jag hörde Joan Baez för första gången. Det var som om en blixt slog ner i mitt liv! Och det var då den nordamerikanska politiska sångtraditionen kom in i mitt liv med Bob Dylan, Judy Collins, Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, osv..”
Jan lärde sig att spela gitarr vid den här tidpunkten och började så småningom sjunga och skriva egna låtar. 1972 släpper han sin första skiva “Befriade Från Skolan”, och vid nyår 1974 får han för första gången höra Violeta Parra:
“Jag hörde en inspelning med Violeta Parra runt nyår och jag började fråga chilenska vänner (nyanlända flyktingar undan militärkuppen) om skivor med Violeta och om de kände till sånger av henne, för jag visste inte var jag skulle hitta hennes musik. Minns att jag bland annat fick hjälp av Mariela Ferreira, från gruppen Cuncumén. Sen reste jag till Paris under våren och där besökte jag ett bokförlag som hade gett ut en sångbok av Violeta Parra. Jag frågade om de hade boken: “Ja, men den är slutsåld”, sa dem, ”Men ni måste ha några arkivexemplar!” insisterade jag. Jag tjatade och till slut fick jag köpa ett arkivexemplar.” minns Jan och ler.
Med en sådan omfattande musikalisk och politisk karriär bakom sig undrar KN hur allting började?
“Jag hade en mormor född 1901, som hade en fantastisk vacker röst och när hon var ung frågade hon sin pappa om hon fick utbilda sig till sångerska. Han sa “Ja min flicka lilla, men bara om du lovar att endast sjunga andliga sånger ”, och mormor som var så samvetsöm och ärlig sa: “Nä pappa, det kan jag inte lova”, så det blev inte så mycket av hennes karriär, men hon sjöng alltid. Och när jag var väldigt liten och jag var hos henne så sa hon ibland: “Nu ska vi leka opera!”, vilket innebar att vi sjöng recitativ istället för att prata med varandra.”
”Politiken kom in genom sången, faktiskt. När jag var 15-16 år läste jag mycket poesi, Karin Boye, Edith Södergran osv. och det var ungefär då jag hörde Joan Baez för första gången. Det var som om en blixt slog ner i mitt liv! Och det var då den nordamerikanska politiska sångtraditionen kom in i mitt liv med Bob Dylan, Judy Collins, Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, osv..”
Jan lärde sig att spela gitarr vid den här tidpunkten och började så småningom sjunga och skriva egna låtar. 1972 släpper han sin första skiva “Befriade Från Skolan”, och vid nyår 1974 får han för första gången höra Violeta Parra:
“Jag hörde en inspelning med Violeta Parra runt nyår och jag började fråga chilenska vänner (nyanlända flyktingar undan militärkuppen) om skivor med Violeta och om de kände till sånger av henne, för jag visste inte var jag skulle hitta hennes musik. Minns att jag bland annat fick hjälp av Mariela Ferreira, från gruppen Cuncumén. Sen reste jag till Paris under våren och där besökte jag ett bokförlag som hade gett ut en sångbok av Violeta Parra. Jag frågade om de hade boken: “Ja, men den är slutsåld”, sa dem, ”Men ni måste ha några arkivexemplar!” insisterade jag. Jag tjatade och till slut fick jag köpa ett arkivexemplar.” minns Jan och ler.
Redan i december 1974 gav Jan ut en skiva med Violeta Parras sånger översatta till svenska. Han sjöng Lena Melins och hans översättning av ”Jag vill tacka livet / Gracias a la Vida”,som senare kom på CD:n “SYD”.
”Gracias a la Vida, Jag vill tacka livet, det var den första låten jag hörde av Violeta. Det fanns redan då en halvfärdig översättning av Lena Melin, som jag arbetade vidare på, men tog inte med den låten på skivan (skratt). Nu ska ni få höra hur dum jag var, jag försöker nämligen alltid hitta sånger som folk inte känner till sen förut, och jag tänkte: Den är alldeles för känd, den ska inte vara med. Så var det ju inte alls, inte här i Sverige i alla fall.”
Kabezanegra ber Jan berätta mer om sitt samarbete med latinamerikanska artister:
“Jag sjöng redan på 70-talet i konserter med Isabel och Angel Parra, och Daniel Viglietti. Framförallt med Daniel Viglietti, vi turnerade ihop flera gånger runt om i Sverige och Danmark kring 1979-80, och det samarbetet har lett till mina roligaste engagemang i Latinamerika: att jag fick dela två konserter med Daniel Vigiletti i Uruguay. Han är med sin otroliga generositet en underbar vän och kamrat.”
På frågan om vart Jan skulle placera sig själv inom den svenska musiktraditionen, bland visartisterna eller i proggen, svarar han:
“Det är en bra fråga för på sätt och vis borde jag ha blivit visartist från början. Det fanns en visfestival (Västerviks) redan när jag debuterade 1970 som dominerades av figurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Jag kände dock väldigt lite gemenskap med det hela. Stilen och deras manschauvinistiska attityd, som var ganska allmän på den tiden (och detta är ingen anklagelse), - det var något jag kände mig främmande inför. I viss mån också musikaliskt, för jag som människa stod närmare proggmänniskorna, i alla fall de i Stockholm, eftersom jag bodde här.”
Jan berättar att en av medlemmarna från proggbandet ”Love Explosion” skrivit en roman om rörelsen:
”Torgny Sjöstedt – ”Vi hade rätt hela tiden”. Han skildrar ganska personligt och intelligent den här politiska atmosfären runt proggen. Rent musikaliskt så var ju annars rocken oerhörd dominerande, mycket mer än nu. Det var verkligen en kult, rock var det enda som gällde. Det var jag och Turid som kände oss ganska utlämnade när vi kom ensam med gitarr. Det var inte alltid lätt att få publiken att lyssna. Det är en helt annan sak nu, verkligen. Det finns en helt annan tradition, lyssnandet bland publiken. ”
På det politiska planet har Jan länge kämpat för minoriteters rättigheter. Han är bland de absolut första svenska artister som blev öppen med sin homosexualitet. Jan menar att det är viktigt för samhället i stort att vara öppen men tänker samtidigt att det är lite trist att en liten del av hans person (fortfarande) ska bli så uppmärksammad. Han berättar:
”Jag var med och arrangerade den första demonstrationen 1977 som föregick Pride och som vi kallade Homosexuella frigörelsedagen och kvällen innan hade vi ingen aning om huruvida vi skulle bli tjugo eller hundra, så när vi blev fyrahundra tyckte vi det var helt fantastiskt att så många vågade. Vi var inte rädda för nazister, för det fanns inte på kartan då, inte som nu, utan vi var bara rädda för vad folk skulle tycka och tänka.”
”Vad gäller musiken så tror jag att jag är den första som skrev en sång som innehöll ordet bög och det är en sång som heter ”Jag hatar patriarkatet” som är så fruktansvärt allvarlig så jag sjunger den inte så ofta.” säger Jan och skrattar lite.
”Gracias a la Vida, Jag vill tacka livet, det var den första låten jag hörde av Violeta. Det fanns redan då en halvfärdig översättning av Lena Melin, som jag arbetade vidare på, men tog inte med den låten på skivan (skratt). Nu ska ni få höra hur dum jag var, jag försöker nämligen alltid hitta sånger som folk inte känner till sen förut, och jag tänkte: Den är alldeles för känd, den ska inte vara med. Så var det ju inte alls, inte här i Sverige i alla fall.”
Kabezanegra ber Jan berätta mer om sitt samarbete med latinamerikanska artister:
“Jag sjöng redan på 70-talet i konserter med Isabel och Angel Parra, och Daniel Viglietti. Framförallt med Daniel Viglietti, vi turnerade ihop flera gånger runt om i Sverige och Danmark kring 1979-80, och det samarbetet har lett till mina roligaste engagemang i Latinamerika: att jag fick dela två konserter med Daniel Vigiletti i Uruguay. Han är med sin otroliga generositet en underbar vän och kamrat.”
På frågan om vart Jan skulle placera sig själv inom den svenska musiktraditionen, bland visartisterna eller i proggen, svarar han:
“Det är en bra fråga för på sätt och vis borde jag ha blivit visartist från början. Det fanns en visfestival (Västerviks) redan när jag debuterade 1970 som dominerades av figurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Jag kände dock väldigt lite gemenskap med det hela. Stilen och deras manschauvinistiska attityd, som var ganska allmän på den tiden (och detta är ingen anklagelse), - det var något jag kände mig främmande inför. I viss mån också musikaliskt, för jag som människa stod närmare proggmänniskorna, i alla fall de i Stockholm, eftersom jag bodde här.”
Jan berättar att en av medlemmarna från proggbandet ”Love Explosion” skrivit en roman om rörelsen:
”Torgny Sjöstedt – ”Vi hade rätt hela tiden”. Han skildrar ganska personligt och intelligent den här politiska atmosfären runt proggen. Rent musikaliskt så var ju annars rocken oerhörd dominerande, mycket mer än nu. Det var verkligen en kult, rock var det enda som gällde. Det var jag och Turid som kände oss ganska utlämnade när vi kom ensam med gitarr. Det var inte alltid lätt att få publiken att lyssna. Det är en helt annan sak nu, verkligen. Det finns en helt annan tradition, lyssnandet bland publiken. ”
På det politiska planet har Jan länge kämpat för minoriteters rättigheter. Han är bland de absolut första svenska artister som blev öppen med sin homosexualitet. Jan menar att det är viktigt för samhället i stort att vara öppen men tänker samtidigt att det är lite trist att en liten del av hans person (fortfarande) ska bli så uppmärksammad. Han berättar:
”Jag var med och arrangerade den första demonstrationen 1977 som föregick Pride och som vi kallade Homosexuella frigörelsedagen och kvällen innan hade vi ingen aning om huruvida vi skulle bli tjugo eller hundra, så när vi blev fyrahundra tyckte vi det var helt fantastiskt att så många vågade. Vi var inte rädda för nazister, för det fanns inte på kartan då, inte som nu, utan vi var bara rädda för vad folk skulle tycka och tänka.”
”Vad gäller musiken så tror jag att jag är den första som skrev en sång som innehöll ordet bög och det är en sång som heter ”Jag hatar patriarkatet” som är så fruktansvärt allvarlig så jag sjunger den inte så ofta.” säger Jan och skrattar lite.
