MÅNADENS SUPERSUDACA HETER
ANITA DORAZIO
KN samtalar med Anita Dorazio
KN samtalar med Anita Dorazio
Av: José Gonzalez
* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)
Denna månads Supersudaca är Anita Dorazio som berättar för oss om hennes engagemang, kamp och ständiga intresse för flykting- och asylfrågor. Vi får också höra om hennes syn på flykting- och asylpolitiken i dagens Sverige, hur den ser och har sett ut.
Vi bestämde oss för att träffas en kall tisdag morgon, den 30 november på en klinik för papperslösa där hon idag arbetar volontärt som asylrådgivare. Jag kliver in i kliniken och hänger av mig ytterkläderna. Idag finns bara Christina där som är heltidsanställd för ”Läkare i Världen” (LiV), dvs den svenska grenen av den franska organisationen ”Medicine du Monde” (MdM). Resten av personalen som jobbar i kliniken är volontärer. Vi sätter oss där Asylkommittén har sin lilla hörna, den så kallade ”asylhörnan”.
Anita kopplar in ett elektriskt värmeelement i eluttaget och börjar med det samma att berätta för mig om skillnaden mellan asylrätt och asylpolitik. Hon menar att asylpolitik bedrivs på EU- och regeringsnivå, rakt ner till polis och Migrationsverket. Sedan finns asylrätten som stöds av internationella konventioner, lag och förarbete till lagen, barnkonventioner, samt konventioner mot tortyr, osv. Det ska man egentligen tillämpa menar hon, men vad som istället tillämpas är asylpolitiken där EU oftas sätter upp gränser mot tredje världen. Anita förklarar att ”människor får hellre drunkna och dö utanför EU:s gränser.”
Kliniken där vi sitter tillhör Läkare i Världen (LiV) som arbetar med att ge papperslösa gratis vård och mediciner. LiV och Asylkommittén har sedan 1995 samarbetat med att ge papperslösa gratis mediciner och vård. Utöver detta jobbar Asylkommittén med att ge patienter asylrådgivning och hjälper dem samtidigt med sina asylrättsliga problem. Asylkommittén har arbetat med asylrättsliga frågor sedan 1986, och allt i enlighet med de konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige har undertecknat.
* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)
Denna månads Supersudaca är Anita Dorazio som berättar för oss om hennes engagemang, kamp och ständiga intresse för flykting- och asylfrågor. Vi får också höra om hennes syn på flykting- och asylpolitiken i dagens Sverige, hur den ser och har sett ut.
Vi bestämde oss för att träffas en kall tisdag morgon, den 30 november på en klinik för papperslösa där hon idag arbetar volontärt som asylrådgivare. Jag kliver in i kliniken och hänger av mig ytterkläderna. Idag finns bara Christina där som är heltidsanställd för ”Läkare i Världen” (LiV), dvs den svenska grenen av den franska organisationen ”Medicine du Monde” (MdM). Resten av personalen som jobbar i kliniken är volontärer. Vi sätter oss där Asylkommittén har sin lilla hörna, den så kallade ”asylhörnan”.
Anita kopplar in ett elektriskt värmeelement i eluttaget och börjar med det samma att berätta för mig om skillnaden mellan asylrätt och asylpolitik. Hon menar att asylpolitik bedrivs på EU- och regeringsnivå, rakt ner till polis och Migrationsverket. Sedan finns asylrätten som stöds av internationella konventioner, lag och förarbete till lagen, barnkonventioner, samt konventioner mot tortyr, osv. Det ska man egentligen tillämpa menar hon, men vad som istället tillämpas är asylpolitiken där EU oftas sätter upp gränser mot tredje världen. Anita förklarar att ”människor får hellre drunkna och dö utanför EU:s gränser.”
Kliniken där vi sitter tillhör Läkare i Världen (LiV) som arbetar med att ge papperslösa gratis vård och mediciner. LiV och Asylkommittén har sedan 1995 samarbetat med att ge papperslösa gratis mediciner och vård. Utöver detta jobbar Asylkommittén med att ge patienter asylrådgivning och hjälper dem samtidigt med sina asylrättsliga problem. Asylkommittén har arbetat med asylrättsliga frågor sedan 1986, och allt i enlighet med de konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige har undertecknat.
”Början på 70 talet, på Palmes tid, så fanns en flyktingrätt/asylrätt i Sverige. Hit kom, inte minst latinamerikaner mellan 1973/76. Här fanns argentinare, uruguayaner, chilenare. De mottogs med öppen famn i Sverige. De flesta var högutbildade, och de fick lära sig svenska. Jag är en gammal SFI-lärare så jag har jobbat med dessa klasser sedan 75.”
På 70-talet, berättar Anita, jobbade Chilekommittén mera socialt, man stödde Unidad Popular med President Allende i framkanten. Detta blev Chilekommitténs främsta uppgift efter folkomröstningen som gjorde att Allende fick presidentposten. Anita förklarar för mig:
”Jag är och har alltid varit Socialist, om än lite blåögd. Vi måste ändra på ekonomin, vi kan inte hålla på så här med råkapitalismen och utnyttjandet av människor, och nu är det värre än någonsin.”
Anita berättar att hennes arbete med flyktingar började med amerikanska desertörer från Vietnam. Hon hade på den tiden kontakt med en känd advokat i Sverige vid namn Hans Göran Franck som sedan blev socialdemokrat och kom senare att sitta i riksdagen. Han blev en av de få, berättar Anita, som ställt upp för flyktingrätten, grundad på konventioner och mänskliga rättigheter.
”Vi hjälpte amerikanska desertörer som var stationerade i Tyskland för att de hade varit i Vietnam och blivit skadade, sårade. Och så fick de vila upp och läkas i Tyskland och så skulle de tillbaka till Vietnam, men de orkade inte. Många av dem var svårt traumatiserade, och flera var drogberoende. Men de flydde hit. Detta var början på 70 talet och svenska regeringen var väldigt positiva till USA, vi var fruktansvärt USA vänliga. Så att det var ett jätte jobb.”
Asylkommittén började sin verksamhet 1986. På den tiden jobbade Anita med språkundervisning för nyanlända. Gruppen som hon undervisade var blandad på många olika sätt. Där fanns elever från olika delar av världen. Det var inte bara vuxna som hon undervisade i svenska, där fanns också ensamkommande barn. Hon minns speciellt en elev, en man från Somalia.
”Han var en väldigt vacker ung man som hade mycket ledsna ögon, han sa inte så mycket. Jag vet inte vad han förstod, han var så traumatiserad. Vi hade julfest en dag, för att vi hade alltid fest när klasserna slutade. Jag såg att han inte deltog i festen, och så frågade jag honom: 'vad är det med sig? Har det hänt någonting?' så sa han: 'ja, jag vill prata med dig efter festen'.Vi gick ner på restaurangen där och tog en kopp te. Han drog upp sina byxben och där var det, förstår du, jag såg själva benet! Han hade alltså inget kött på benet, det va så hemskt! Och båda bena var likadana. 'Vad har du gjort?' Frågade jag. Han hade varit kedjefånge i Somalia i tre års tid. Han hade släpats i benen”
På den tiden gick det att överklaga hos invandrarverket som låg i Norrköping, förklarar Anita. Som sista instans fanns arbetsmarknadsdepartementet som träffades varje torsdag för att fatta beslut. Då bestämde sig Anita och den unge mannen för att åka direkt till arbetsmarknadsdepartementet efter nyår, när de öppnat igen. Hon fortsätter:
”...då sa jag till honom: 'Det enda du behöver göra är att dra upp dina byxben som du gjorde för mig... och då fanns det en handläggare som fortfarande jobbar kvar på migrationsverket. Jag träffade henne för tre kvarts år sen och då frågade jag henne om den unge mannen från Somalia. 'Det glömmer jag aldrig, jag höll på att få missfall', svarade hon för hon var gravid. Han visade benen för henne, då sa jag till honom: 'Du behöver inte visa ryggen' det räcker.”
Mannen fick uppehållstillstånd efter det, men Anita har aldrig träffat honom eller sett honom igen. ”Det var så det började” förklarar Anita. Att jobba heltid som lärare fungerade inte längre, hon fick helt enkelt gå ner i tid som lärare för att hinna hjälpa till. Det fanns många människor som var i behov av hjälp. I samband med den ekonomiska lågkonjunktur som kom i början på 80 talet förändrades flyktingpolitiken senare runt mitten på 80-talet. Då fanns det alltfler människor som var i behov av hjälp, både vad gäller hälsa, men också asyl och flyktingpolitiska frågor.
”Sen träffade jag nunnorna i Alsike och tillsammans med ugandier, chilenare, och flyktingar från olika länder, bildade vi någon slags 'Amnesty National'. Inte international som den stora 'Amnesty'. Men vi kallade det för Asylkommittén och vi hade möten ute på vårt bokcafé på Lidingö. Då bildade vi Asylkommittén i Stockholm, och i Göteborg. Sen 1988 bildades FARR (Flyktinggrupernas och Asylkommitténs Riksråd)”
Slutligen bildade, år 1995 den 7 maj, ”Läkare i Världen” tillsammans med Asylkommittén en klinik för papperslösa. Anita berättar att de fanns ute på deras bokcafé på Lidingö, som var en gammal villa. De hade ett stort rum med kök och skafferi. Skafferiet blev medicinskåp som fick ha ett hänglås. Asylkommittén har levt fram till idag på bidrag både pengar, men också mediciner och kläder. Anita tycks ha oändligt många historier att berätta, och det är verkligen så att de inte tar slut. Det finns många papperslösa, flyktingar som idag är i behov av vård. Många väljer att helt enkelt avstå från vård för att de är rädda att bli rapporterade eller tagna av polisen. Många andra avstår för att det är för dyrt att skaffa vård i Sverige som papperslös. Papperslösa måste betala de faktiska kostnaderna för detta. En problemfri förlossning kan kosta uppemot 20 000 – 25 000 kronor för en papperslös. Övriga medborgare i Sverige får subventionerad vård och mediciner från staten.
Intervjun avslutas med att Anita uppmanar andra generationens KN att ta vara på sina rötter och ta reda på varför våra föräldrar tvingades fly. Att vi inte ska glömma att vi är värdefulla i detta land, med våra kunskaper. Det är rötterna det handlar om, menar hon, men många är rotlösa och har trillat vid sidan om mellan stolarna tyvärr.
Vill du engagera dig eller skicka ett bidrag till Läkare i Världen, besök deras sajt på:
http://www.lakareivarlden.org/
---- Tveka inte att ta kontakt och skicka några slantar..!